SofiaStarstrukk

Utan tvekan // Without doubt

Foto: Tor Johnsson 

Nu kommer det ännu en släng med klätterbilder! Tro det eller ej i denna sommarvärme, men jag satte min hårdaste led! Nämligen en 7c vid namn Utan tvekan, på Örnberget! Eugenia jobbade på denna (och satte den) och insisterade på att den skulle passa mig, vilket resulterade i att jag började jobba på den! Redan efter första omgången på den så hade jag gjort alla flytt. Det tog mig ändå några dagars arbete på den innan jag satte den, men fyfan vad hon hade rätt! Denna led passade mig som handen i handsken, jag älskar den verkligen! 

Dagen då jag satte den så var jag så himla övertaggad (om det ens är möjligt). Jag hade kör på den kvällen innan (bakis) och ändå känt mig stark men kanske inte riktigt det där lilla extra. Så kom morgonen där på, jag hade bestämt med några kompisar att köra tidigt (en vet aldrig hur vädret kommer att bli). Så jag var där först på plats, tio i nio en söndagmorgon. Jag började värma upp i väntan på dom andra så att jag skulle slippa behöva köra på en lättare led innan. Killarna kommer och jag får dogga igenom leden och borsta alla grepp, när jag kommer ner så märker jag att jag har gjort hål på mitt pekfinger (pga allt krimpande), det kändes jävligt störigt, men Tor var snäll och hjälpte mig att tejpa skiten innan jag skulle på press! Det är rätt varmt (som det varit dom senaste veckorna), vinden existerar inte och solen tittar fram med jämna mellanrum. Jag går på press, kommer förbi kruxet (för första gången) och försöker hålla adrenalinet nere, andas och återhämta mig. Kommer upp till näst sista klippet och faller... Det kändes som att hjärtat slets i två bitar, som tt bli dumpad (igen) hahha. Så dramatiskt, jag vet! Jag skriker lite av sorg och besvikelse, kommer ner på marken, blir lite tröstad och försöker intala mig själv att det var bra att det hände, mitt psyke blir bättre. Jag vilar i någon timme, går runt med prestationsångest (som alltid) och sen gör jag ett nytt press. 

Fyfan vad bra jag klättrade, från början till slut. Jag kommer förbi kruxet stabilt, jag återhämtar mig där jag kan, jag gör slutet stabilt och jag är inte ens pumpad när jag kommer upp! Jag skriker av lycka, för fan vad jag tycker att (framförallt vi kvinnor) borde höras och synas mer, speciellt när något bra händer! Jag är så jävla stolt över mig själv och vad jag lyckats åstadkomma!!! Klättringen är en sport som består typ 90% av misslyckanden, så det är fan med all rätt som jag firar min seger! 

Nu är det bara att hitta ett nytt projekt att bemästra!

 

//

Here you have even more climbing pictures! Believe it or not, even tho it's superwarm outsided, I sended my hardest route yet! It's a 7c (5.12d) called Without doubt and my home crag Örnberget. My friend Eugenia was working on it (and sended it) and she insisted on me trying this route, she thought it would fit my style of climbing. She had right. This route suited me perfectly, I really love it! Super crimpy and not too reachy (only one move). It took me like 5 days of work on it but I did all the moves at the first try.

I was so psyched, the day I sended it. I had tried it the eve before (hungover), I feelt strong but I didn't have that extra. I went back the morning after, I had talked with some friends about an early start because you never know with the weather. I was first at the crag 8.50am, starting to warm up so I wouldn't have to climb some easier routes before my project. I dogged the project, brushing the holds and when I come down, I realize that I cut my indexfinger because of all the crimps. I put me down a bit, but Tor was kind and helped me tape it before my go. It was quite hot (as it been the last couple of weeks), there was no wind and the sun was popping out every so often. I go for a try, make it through the crux (first time from the ground), trying to breathe and keep calm, climbing but then the last quick draw before the anchor, I fall. My heart broke in pieces, I screamed a bit with pain and sorrow (haha). When I come down I tried to tell myself it was good that it happened, that i only will grow mentally. I rest for an hour and go for it again. 

Fuck, I climbed so good! From the start to finish. I did the crux stable, rested where I could, kept calm, doing the end easy and going up to the anchor barely pumped. I screamed of happiness, I really think (especially us women) should be more loud and show how fucking good we are more often. I'm so fucking proud of my self and my accomplishment!! Climbing is a sport with like 90% of failing, so I think celebrating and beeing proud of your sends is by all rights!!

Now I need to find a new project to master! 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas