SofiaStarstrukk

Ångest i samband med klättring

Jag känner att jag måste skriva av mig ang mina känslor när jag klättrar. 

Här om veckan så var jag och klättrade på örnberget i Stockholm, även om jag inte sände något så tog jag ett oförberett fall på led (vilket jag aldrig gjort innan), jag var så jävla stolt över mig själv, det kändes så himla bra och jag har verkligen försökt bära med mig den känslan när jag klättrat efteråt & jag försöker minnas känslan hela tiden för att inte glömma bort, för det var verkligen en befrielse! Jag tänkte att nu kanske det är över, jag kanske börjar vinna över rädslan och jag kände mig så jävla stolt... Tills för några dagar sedan, så klättrade vi här i Bohuslän, jag toppade på en led för att den är mixad, både trad och bultad och jag kan fan inget om att tradda så då toppade jag den istället. Det är en fantastiskt fin led men jag kunde inte komma över min rädsla, jag bara grät konstant och kunde inte fokusera. Jag vet inte vad som hände, jag var ju förfan på topprep liksom?! Jag tänker ofta på att selen kanske går sönder (vilket den inte kommer göra), eller att knuten kommer gå upp (vilket de inte heller kommer att göra), eller att ankaret lossnar, ja alltså ALLT dåligt som kan hända. Jag får upp bilder i huvudet på hur det skulle se ut... Hur jävla lätt är det att kliva ur sin ångest då? Det som stör mig mest är att jag är så upp- och ner med rädslan, jag vet aldrig vad jag kan förvänta mig när jag kommer till klippan. Jag vill bara ta mig ur det här, för det sliter så mycket på mig. Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här haha. Vi ska ut o klättra på samma klippa idag, som den jag grät på sist.. Jag hoppas det blir bättre. 

 

För att jag ska minnas känslan av fallet:

Jag gick på lite över bulten, för att testa en beta som jag inte testat tidigare. Jag tog tag i greppet med en darrande hand, jag kände att jag inte skulle lyckas göra det här flyttet, men jag tänkte att jag kör på ändå. Medan jag tryckte ifrån och siktade på greppet, så nådde jag inte riktigt hela vägen, kände liiite panik men det gick så fort att jag knappt hann börja skrika. När jag satt där i selen började jag skratta, det kändes så jävla bra. Jag hann aldrig få paniken som jag brukar få, ingen ångest, jag svävade nästan på moln. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas